Att kliva ur sin bekvämlighetszon och växa

Jag ser dem nästan dagligen nu på gymmet. Leende promenerar de på sina löpband, gör sina situps och smårycker lite i utrustningen. För 20 år sedan hade deras närvaro irriterat mig, men idag ser jag på dem med helt andra ögon...

Nybörjarna, återvändarna. Överviktiga, underviktiga. Mer intresserade av att prata med varandra än att träna. Gör övningarna halvhjärtat och ofta helt fel. Vissa ser dem som stoppklossar, hinder från att själv kunna träna effektivt, men jag ser istället individer som kliver ur sin bekvämlighetszon och tar sina första stapplande steg mot ett nytt liv.

Jag ser potential, knoppar som ska slå ut i färgglada blommor, puppor som snart ska släppa ut en magnifik fjäril, jag ser ett ljus på väg att födas. Vem är då jag att förneka dem deras stapplande steg, vem är jag att sätta mina framsteg för deras? Mina steg är redan stadiga och min riktning fokuserad, men deras är stapplande och jag vet att om de faller så är risken stor att de aldrig kommer på fötter igen.

Så jag lägger känslan av frustration åt sidan och observerar hur deras stapplande steg långsamt blir allt säkrare, hur deras fokus långsamt skiftar från socialt umgänge till gemensamt fokus och stöttning mot målet som de delar. Jag ser ljuset växa sig starkare och jag gläds åt deras ständigt ökande självförtroende. Jag ser hur några faller och deras närvaro försvinner från gymmet med sorg i hjärtat.

Min egen resa har bara börjat igen och ett citat från Marianne Williamson ekar i mitt huvud:

Jag fortsätter min resa och minns att det är ok att vara ny, att famla i mörkret och prova mig fram med stapplande steg för så länge som jag utmanar mig själv så kommer jag närmare min potential. Jag påminner mig också om att när jag kan hjälpa någon annan på sin väg så tar det inte tid och energi från min egen resa utan stärker oss båda tiofaldigt.

Det finns ingen blick med outtalade anklagelser, ingen föraktfull eller nedlåtande kommentar och ingen åsikt i världen som kan få mig att vika från den väg jag valt. Det finns bara en person i hela världen som kan få mig att tvivla, tveka och falla och det är jag själv.

För varje ögonblick av tvekan och tvivel, när jag vill vända mig om i sängen och somna om, hoppa över dagens träning med en självförnekande, halvhjärtad förklaring så finns ett ögonblick av oförfalskad stolthet och inspiration. Det kan vara en arbetskamrat som tar sina första steg eller ändrar sina rutiner för att jag har inspirerat, en uppmuntrande kommentar eller min frus uppskattande blickar när jag kliver ur duschen.

Varje dag kliver jag ur min bekvämlighetszon ett litet steg i taget. Jag sätter nya mål och nya utmaningar, både fysiskt och mentalt. Varje dag uthärdar jag smärta och trötthet, övervinner svårigheter och löser problem och varje dag går jag till sängs nöjd med vad jag har åstadkommit.

Mina första stapplande steg är bara början på en resa som ska vara livet ut och jag uppskattar all sällskap jag kan få på resan mot framtiden. Är du redo att kliva ur din bekvämlighetszon och göra mig sällskap en bit på vägen?