Search the Community

Avsluta ett uppdrag som konsult är alltid lite vemodigt och samtidigt jättespännande eftersom något nytt kommer att börja. Den här gången känns det lite extra märkligt dock och det är första gången jag upplever något liknande. Som konsult är det vanligt att byta uppdrag. Oftast är det planerat och ibland oplanerat på grund av kundens ekonomi, lite politik eller helt enkelt förändringar inom företaget. Det brukar vara en period av lite vakuum innan man slutar där alla önskar varandra lycka till och frågar lite om vart man ska härnäst. Den här gången känns det dock annorlunda. Istället för en liten lugn period där man långsamt ersätts eller fasas ut så är det mer hektiskt än någonsin. Folk bokar möten och luncher för att få en sista chans att få hjälp av mig eller för att få några sista tips och tricks. Tongången är inte så där lite likgiltig och glatt utan sorgset och förvirrat. Folk vill verkligen inte att jag ska sluta helt enkelt och det pågår flera försök att hitta budget så jag kan vara kvar på ett sätt eller annat. Det är nästan en desperat känsla och istället för att långsamt fasa ut mig så försöker man klämma ut så mycket som möjligt innan jag lämnar. Det är extra märkligt eftersom jag egentligen skulle vara kvar tills i November och man ersätter mig med två personer. Trots detta så skakar de flesta på huvudet och undrar vem som ska göra allt det jag gjort under de senaste 17 månaderna. Det känns riktigt, riktigt konstigt. Varje möte senaste två veckorna har varit fyllda av positiv feedback hur jag har varit viktig för olika teams framgång och hur mycket folk har uppskattat min tid på H&M. Det har varit en fullständig flodvåg av positiv energi och samtidigt väldigt jobbigt eftersom jag vill göra så mycket innan jag slutar som jag inte kommer att hinna med. Att folk kommer upp nästan med tårar i ögonen och uppriktigt öppnar sina hjärtan på det här viset har verkligen bevisat att det jag gör har betydelse. Att jag har gjort något som hjälpt tusentals människor. Det har varit en mycket omtumlande upplevelse som jag inte riktigt har upplevt på det här viset tidigare. Iallafall inte av den här magnituden. Det känns riktigt, riktigt vemodigt att göra mina sista veckor nu, men jag ska göra mitt absolut yttersta för att göra den sista tiden värdefull för alla de fantastiska människorna som jobbar på H&M. De förtjänar inget mindre än mitt absolut yttersta. Det är en märklig period som jag upplever just nu...

Idag har varit ytterligare en omtumlande dag, men kanske lite mer än vanligt. På många sätt har det varit en dag då det känns som jag tagit ett steg vidare på vissa plan och jag har växt lite som individ. Insikter kommer med allt högre frekvens nu känns det som. Nästan som att jag växlar upp för något som jag inte riktigt ser än. Varje dag känns som att jag växer lite mer och varje dag känns både inspirerande och spännande. Vart det leder vet jag inte än, men jag ser fram emot att få redan på det. Idag har jag varit på besök hos Identity Works igen efter några år och som alltid så ger det både en kick och inspiration. Mitt eget varumärke och hur jag ser på den här sidan har fått en liten inspirationskick igen och jag ritar för fullt på nya tankar. Det känns också som att jag växer lite som ledare. Jag har fått otroligt mycket bra feedback från mina medarbetare där flera av de personer som jag tidigare varit ledare för har uttryckt uppskattning för hur jag är som ledare. Det betyder mycket för mig, kanske mer än någon annar, till och med jag själv. Det känns som att den syn jag har på mig själv, mina medmänniskor och på hur jag ser på arbete och ledarskap börjar klarna. Jag känner mig nöjd med min plats i livet och jag känner både tacksamhet och lite skuld att jag har det så bra som jag har det. Efter en riktigt bra och omtumlande dag så avslutar jag den med en helt fantastiskt bra video från en av mina riktigt, riktigt stora inspirationskällor Simon Sinek. Se och njut. [embed width=960" height="540] [/embed]

Jag ser dem nästan dagligen nu på gymmet. Leende promenerar de på sina löpband, gör sina situps och smårycker lite i utrustningen. För 20 år sedan hade deras närvaro irriterat mig, men idag ser jag på dem med helt andra ögon... Nybörjarna, återvändarna. Överviktiga, underviktiga. Mer intresserade av att prata med varandra än att träna. Gör övningarna halvhjärtat och ofta helt fel. Vissa ser dem som stoppklossar, hinder från att själv kunna träna effektivt, men jag ser istället individer som kliver ur sin bekvämlighetszon och tar sina första stapplande steg mot ett nytt liv. Jag ser potential, knoppar som ska slå ut i färgglada blommor, puppor som snart ska släppa ut en magnifik fjäril, jag ser ett ljus på väg att födas. Vem är då jag att förneka dem deras stapplande steg, vem är jag att sätta mina framsteg för deras? Mina steg är redan stadiga och min riktning fokuserad, men deras är stapplande och jag vet att om de faller så är risken stor att de aldrig kommer på fötter igen. Så jag lägger känslan av frustration åt sidan och observerar hur deras stapplande steg långsamt blir allt säkrare, hur deras fokus långsamt skiftar från socialt umgänge till gemensamt fokus och stöttning mot målet som de delar. Jag ser ljuset växa sig starkare och jag gläds åt deras ständigt ökande självförtroende. Jag ser hur några faller och deras närvaro försvinner från gymmet med sorg i hjärtat. Min egen resa har bara börjat igen och ett citat från Marianne Williamson ekar i mitt huvud: Our deepest fear is not that we are inadequate, but that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness, that frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, handsome, talented and fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We were born to make manifest the glory of God within us. It is not just in some; it is in everyone. And, as we let our own light shine, we consciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our fear, our presence automatically liberates others. Jag fortsätter min resa och minns att det är ok att vara ny, att famla i mörkret och prova mig fram med stapplande steg för så länge som jag utmanar mig själv så kommer jag närmare min potential. Jag påminner mig också om att när jag kan hjälpa någon annan på sin väg så tar det inte tid och energi från min egen resa utan stärker oss båda tiofaldigt. Det finns ingen blick med outtalade anklagelser, ingen föraktfull eller nedlåtande kommentar och ingen åsikt i världen som kan få mig att vika från den väg jag valt. Det finns bara en person i hela världen som kan få mig att tvivla, tveka och falla och det är jag själv. För varje ögonblick av tvekan och tvivel, när jag vill vända mig om i sängen och somna om, hoppa över dagens träning med en självförnekande, halvhjärtad förklaring så finns ett ögonblick av oförfalskad stolthet och inspiration. Det kan vara en arbetskamrat som tar sina första steg eller ändrar sina rutiner för att jag har inspirerat, en uppmuntrande kommentar eller min frus uppskattande blickar när jag kliver ur duschen. Varje dag kliver jag ur min bekvämlighetszon ett litet steg i taget. Jag sätter nya mål och nya utmaningar, både fysiskt och mentalt. Varje dag uthärdar jag smärta och trötthet, övervinner svårigheter och löser problem och varje dag går jag till sängs nöjd med vad jag har åstadkommit. Mina första stapplande steg är bara början på en resa som ska vara livet ut och jag uppskattar all sällskap jag kan få på resan mot framtiden. Är du redo att kliva ur din bekvämlighetszon och göra mig sällskap en bit på vägen?

Så är det måndag igen, arbetsmåndag. Fyra veckor har passerat och ärligt talat ska det bli skönt att komma tillbaka till jobbet och få lite rutiner igen! Självklart börjar jag veckan lite tidigare tack vare junior... 02.00 står klockan på när junior börjar kasta kräkor omkring sig och 03.30 ger jag upp alla försök till att få någon timmes extra sömn. Det är bara att bita ihop och förbereda för en intensiv vecka som självklart börjar med ett hårt benpass. Sedan kör jag första passet med stretching innan det bär av till kontoret fram till lunch då jag åker hem för ett läkarbesök för att kolla axeln innan dagen avslutas med ett pass thaiboxning (hoppas jag). Det har varit skönt att vara ledig, men också ganska intensivt och svårt att hålla fasta tider och bra mathållning. Det ska därför bli skönt att få struktur igen och ta träningen till en ny nivå när antalet pass thaiboxning ökar till fyra pass i veckan istället för två. Det betyder att den här veckan ska jag klämma in fem pass gym och fyra pass thaiboxning om kroppen tillåter. Det betyder också att jag sätter igång med ShapeUp också igen efter sommaruppehållet. På jobbet blir det tillbaka till systemtestning, men först blir det en stund att sätta upp en arbetsplats igen efter att kontoret fått sig en uppdatering under sommaren. Jag har en del uppdateringar på datorn som måste göras också, men det ska gå fort hoppas jag. Mailen ser ut att vara under kontroll också, så jag ser fram emot en del möten för att gå igenom vad som hänt de senaste fyra veckorna och sedan är det bara att sätta fart igen. Måndag...nu kör vi!

Tre månader har nu gått sedan jag började träna och så här långt så går allt ganska bra. Den närmaste månaden så blir det tillbaka till jobbet igen och riktiga rutiner, men också 4 veckor utan Kreatin och ökad mängd Kickboxning då riktiga träningarna börjar nästa vecka. Tre månader har gått fort faktiskt och jag har hunnit med 153 träningspass och lyft nästan 267 ton sedan starten i Maj. Nu är det dags att komma in i rutinerna som det varit lite si och så med under semestern, med ökad vikt som resultat. Från och med måndag är det dags att damma av Shape Up appen igen och ta en rejäl titt på matvanorna framöver. På måndag så är det även dags att besöka läkare för min högeraxel som bråkar fortfarande för att se om jag kan få till en röntgen så jag kan se vad som står på därinne. Gissar att det är lite brosk och kanske en förkalkning om jag har tur, men jag räknar kallt med att det är något som behöver opereras oavsett. Igår blev ett par nya löparskor inköpta också på Löplabbet efter lite tester. Det blev till slut ett par New Balance M1080 som satt väldigt bra och hade bra plats för mina lite bredare fötter. Låg profil och lagom drop tillsammans med lätt vikt gör att det känns som ett par bra skor fram till vintern då jag antingen får slå till med ett par dubbade skor eller prova halkskydd. det tar ett tag innan jag har hunnit testa skorna ordentligt, men det känns bra i magen iallafall, så jag hoppas att det kan bli en bra skjuts framåt i min löpambition. Med problemet med min axel som mer eller mindre helt förhindrat träning av bröstet så ser det inte så ljust ut att nå mitt mål på 100 kilo i bänkpress till årets slut, men jag låter målet ligga kvar så får vi se hur nära jag kommer de närmaste 4 månaderna. Målet på 99 kilo känns mer realistiskt, även om det kommer att bli tufft med ca 10 kilo på 4 månader. Jag har även beslutat att lägga till två nya mål, både lite längre i tid, nämligen att kunna gå ner i både split och spagat om två år. med tanke på hur stel jag är så kommer det att bli riktigt tufft, men jag är säker på att det kan gå om jag bara ger mig fan på det. Jag har även satt målet att ta ytterligare en medalj i Vansbrosimningen nästa år och jag ska fundera lite på om jag ska försöka mig på en trippel till och med. Tanken är också att ta mig runt på Lidingöloppet nästa år, men det känns fortfarande ganska ovisst då min löpning inte kommit igång än som jag tänkt mig. Än så finns inga tankar på Vasaloppet eller Vätternrundan, men vi får se om det kommer framöver. Just nu så känns det som att jag kommit in i träningen på ett bra sätt och jag ökar viktmässigt på gymmet nästan varje gång. Även på Kickboxningen känns det lättare och lättare även om jag fortfarande tappar ett par liter varje träning, så nu när kickboxningen kommer igång på allvar efter sommaren så känns det som jag är redo. ...så nu kör vi vidare efter de första tre månadernas lite trevande upplägg. Ner med hakan mot bröstet, upp med axlarna, lätt framåtlutat och händer upp framför ansiktet...det är dags att gå ALL-IN.

De spännande fem veckorna med hysterisk övertid är äntligen över och jag kan snart övergå i en mer normal arbetsrytm. Samtidigt så har det hänt otroligt mycket och jag har äntligen kommit tillbaka till träningen, vilket igår resulterade i en liten skada. Att jag gillar att jobba mycket och hårt är ingen hemlighet, men jag trodde nog att det skulle kännas mer att göra 130 timmar övertid på fem veckor. Jag har sett på mina arbetskamrater att de börjar bli lite slitna, men själv känner jag mig fortfarande pigg trots att jag de senaste tre veckorna kört gym 05.30 på morgonen också. Faktum är att jag tror jag börjar vänja mig vid att jobba mellan 09.00 och 21.30 med ett tidigt gympass 05.30 innan. Nu blir det dock andra bullar och det blir tillbaka till 09.00 - 17.30. Träningen går allt bättre och musklerna vaknar till liv igen sakta men säkert. Jag tar det fortfarande försiktigt så jag inte gör illa axlarna och försöker fokusera på att få bra muskelkontakt snarare än att trycka på med tunga vikter. Jag har satt målet att jag ska kunna ta 100kg i bänkpress till årets slut och jag har väl en 30-40 kilo dit tror jag (har inte testat maxgränsen än), så det ska bli intressant att se hur det går. För träningen så har jag även köpt en löparryggsäck i form av en Solomon Agile 12 som jag testade igår. Även om jag är ovan med den typen av utrustning och jag testade inte att fylla upp dess camelback (vattenpåse) så kändes den otroligt bra. Olyckligtvis så gör kroppen fortfarande lite motstånd när det gäller träning (förkylning förra veckan bla) så efter 1.5 km ungefär så sa min vänstra vad ifrån. Gick och haltade lite igår, men idag känns det bara lite än så länge så det känns inte som något allvarligt. Det som däremot känns betydligt mer är min högra vad idag. Vi var nämligen ut och bowlade igår för att säga tack för den här gången till en medarbetare som återvänder till Marocko. Det var ett tag sedan jag bowlade och jag känner av det idag. Vi hade kul iallafall och det är det viktigaste, så nu är det bara att halta sig in i duschen och göra sig ordning för att jobba ännu en lördag, fast idag så blir det i Uppsala.

De två tunga övertidsveckorna är nu över. 131,5 timmar på 12 dagar gick betydligt bättre än förväntat och nu när jag avnjuter 4 dagars härlig ledighet så brinner jag av träningsiver! Att göra 130+ timmar på 12 dagar var inte alls så tokigt, faktum är att det kändes ganska bra även om det inte är något som jag kanske bör göra allt för ofta. Kanske beror det på att arbetet i sig är otroligt givande, kanske var det att få sitta själv på 17:e våningen och verkligen sjunka in i Photoshop och Zephyr. Kanske var det de sena kvällarna med 2-3 dedikerade medarbetare till sällskap som gjorde det hela så givande. Oavsett vilket så gick de 12 dagarna förbi utan problem och jag fick otroligt mycket gjort! Nu är det några veckor kvar med en hel del övertid, men jag ser det snarare som en utmaning än något negativt för nu har jag kört hårt i två veckor och sett att det är inga problem. Solen och den fantastiska naturen här i Märsta hjälper till att fylla på med energi också så det är nästan så att pollenstormen inte känns av....nästan. Den senaste veckan har jag utforskat närområdet och hittat en helt fantastisk promenad/löpsträcka som är alldeles lagom lång med sina knappa 5,5 kilometer och som går igenom en helt fantastiskt vacker natur. Jag har också tagit första stegen och tagit mig till det lilla gymmet inne i centrum. Med 2 kilometer dit och hem så blir det ett lagom träningspass innan jobbet, speciellt när löpningen kommer igång. Tanken är att jag ska kunna ta en joggingtur till gymmet, trycka ut 30-40 minuter hårdträning och sedan en joggingtur hem innan jag åker till jobbet vid ca 07.30. På helgerna tar jag kanske lite längre tid på mig och lägger på en löprunda på kvällningen. Så ser tanken ut iallafall, så jag får testa det nu i veckan som kommer. När det gäller löpningen så är det lite irriterande att det varken är konditionen eller benstyrkan som håller mig tillbaka. Det är istället skenbenen som klagar, framförallt på utsidan av skenbenet som kallas tibialis anterior och den underliggande benhinnan. Jag misstänker att det helt enkelt beror på att musklerna och benhinnan är otränade och ovana med den höga belastningen efter 20 år utan aktivitet...typ. Jag har länge haft mitt konto på Runkeeper.com, men det har inte varit så motiverande eftersom jag inte är någon löpare egentligen. Därför kändes det så otroligt bra att hitta weighttraining.com som är perfekt för mig som föredrar att träna på gym. Det bästa med Weighttraining.com är att det går att koppla ihop med Runkeeper.com så att jag kan få löpningen från Runkeeper.com och gymbesöken från Weighttraining.com, men all data finns på båda systemen! Så nu kör vi all-in och ser vart det leder, för jag är full av energi och känner mig harmonisk och lugn i både kropp och själ!

Det är många som frågar när jag ska bygga om bloggen och ännu fler som tycker att nu får det vara dags för någonting responsivt, så jag får väl lov att göra det då... Att bygga om bloggen har varit på tapeten länge...faktiskt ända sedan jag startade den. Problemet har alltid varit tiden, men nu när tiden inte längre är helt katastrofalt (nåja) så kanske det är dags trots allt. Jag ska väl även sätta mig ner och bygga den från grunden helt responsiv och anpassa den för min vision av vad min blogg ska användas till och hur saker och ting bör presenteras. Jag vet inte om det finns någon därute som också vill bygga en responsiv blogg och om den personen då vill att jag går igenom de olika stegen i processen så det går att efterlikna om man vill? Jag kommer att göra det ganska enkelt för mig och helt sonika ignorera gamla webbläsare och istället bygga med de mest innovativa och användbara teknikerna. Besökare med gamla webbläsare kommer att bli uppmärksammade på att deras webbläsare är uråldriga så klart. Tanken just nu är att sätta upp en utvecklingsblogg och där börja med att sätta upp en responsiv grid med rem-baserade värden och sedan bygga från det. All grafik ska göras om till sprites i SVG har jag tänkt och självklart vara elastiska. CSS3 kommer jag att utnyttja så mycket det går och jag tänker mig att jag gör om strukturen till HTML5för att se hur det kommer att fungera. Kom gärna med tips på hur jag kan skapa bloggen när det gäller tekniska lösningar för en så snabb och smidig blogg som möjligt.

[extract]Igår höll jag en utbildning i Wordpress för den dynamiska trion på Mc-folket.se i Borlänge och frågorna haglade i takt med åskan och regnet utanför. [/extract] Att hålla utbildning i Wordpress är inte någonting som jag ser som speciellt svårt eller obehagligt, kanske för att jag kan Wordpress utantill, kanske för att jag haft många utbildningar med olika kunder redan och kanske för att jag har så pass bra koll på Wordpress och alla plugins efter alla dom projekt jag haft och mina egna utforskningar så jag känner att jag har kontroll över situationen. Igår höll jag ett par timmars utbildning i Wordpress för den dynamiska trion på MC-folket.se i Borlänge, något som kom ganska plötsligt. Utbildningen var lite annorlunda eftersom det redan fanns en befintlig sajt med plugins och det var många frågor som den mycket trevliga trion hade samlat på sig. Resultatet blev en hel del hopp mellan olika delar för att visa och förklara hur olika delar av just deras tema med plugins fungerade. Nästa vecka åker jag tillbaka för omgång två och då blir det för den glade trion att själva sätta sig ner och börja använda systemet själva, fast först på en separat Wordpress installation så dom får prova på utan att riskera att förstöra sin webbplats om något skulle bli galet. Förutom Wordpress blir det även genomgång av Wordpress appen och hur den kan användas för att rapportera nyheter direkt på plats för ett evenemang. Jag kommer helt klart att lägga till Wordpress utbildning av den här typen till dom olika tjänster som jag erbjuder och jag ska se över ett utbildningsmaterial nu över sommaren. Förmodligen kommer jag att skapa lite videomaterial också tillsammans med instruktioner och övningsuppgifter för direktförsäljning eller som komplement till en personlig utbildning. Kan bli ett välkommet tillskott i både kassa och nätverk kan jag tänka mig om det går bra.

[extract]I min kurs 3D och avancerad bildbehandling har jag som slutuppgift skapat en bild som är en hyllning till min lillebror David Wikman som avled i början på året. [/extract] Min bild är väldigt personlig, både i form av motiv och syfte, därför har den många ”dolda” budskap och symboler. Bildens komposition var lite svårare än jag hade tänkt mig av just den anledningen för jag ville väldigt mycket, kanske lite för mycket. Bakgrunden ska representera både gravens mörker och det mörker som David led av när han dog. Det mörkret ville jag ge kontrast till med två ljus, ett vitt och ett svart för att symbolisera liv och död, yin och yang,mig och David samt slutligen de två sönerna som David lämnade efter sig i form av två klart lysande lågor. Davids foto kapslade jag in i glas för att symbolisera renhet, frid, evighet och slutgiltighet och jag satte ljusen i varsitt glas för att symbolisera min och Davids personligheter där vi är/var väldigt öppna och transparenta som personer, men samtidigt finns en oerhört privat och känslig del i kärnan av de vi är/var. Vår öppenhet gör/gjorde oss också sårbara och bräckliga. De röda rosenbladen symboliserar kärlek och det blod som vi delar samtidigt som det associerar till döden. Jag satte medvetet det vita ljuset mellan Davids foto och det svarta ljuset och placerade de röda rosenbladenså att de skulle speglas i glaset runt det vita glaset, dels för att det skulle symbolisera att blodet (släkten/arvet) lever vidare och dels att min kärlek till David lever vidare så länge jag lever. På sätt och vis symboliserar det också min personliga förlust av min lillebror i form av fotografiet och min farmor i form av det svarta ljuset. Slutligen ville jag att den mörka stämningen skulle lyftas lite och därför försökte jag få in en strimma himmel i framförallt fotografiet,något som jag anspelar på i texten också som är en bön på latin där man ber Gud att frigöra en själ från skärselden så att de kan få frid. Den ljusglimten symboliserar också resan mot en dag när saknaden blir lättare att bära och det blir lättare att minnas med glädje istället för med sorg.