Jump to content
Search In
  • More options...
Find results that contain...
Find results in...
  • Att säga adjö och försöka återgå till vardagen | jimiwikman.se

    Att säga adjö och försöka återgå till vardagen

    Posted , 108 views, 0 comments

     

    [extract]I fredags var det dags att säga adjö till min lillebror och lägga honom till sin sista vila. Det blev en dag av sorg och saknad, men också av glädje och omtanke.

    [/extract]

    Morgonen grep med sina iskalla fingrar runt hjärtat så fort jag vaknade och till och med vädret verkade känna ångesten. Snöfallet var lika tät som vemodet inombords, men förberedelserna med kläder och transporter ockuperade tankarna...iallfall till en början. Sedan bar det av mot Djura där Davids sista ceremoni skulle hållas.

     

    Väl på plats pirrade magen som tusen fjärilar. Några bekanta ansikten tröstade i sockenstugan innan den tunga vandringen till kyrkan blev ett måste. Inne i kyrkan var lillebrors kropp redan på plats och arrangemangen var i full färd. Den iskalla sorgens hand grep runt hjärtat och vred tills jag trodde att jag skulle spricka, men jag var inte ensam om min smärta.

     

    Lillebrors äldsta son kämpade mot sorgen och jag tog med honom upp på läktaren så han fick lite utrymme och avskildhet att sörja sin far på lite avstånd. Min frus kusiner övade på sångerna och både jag om min tappre brorson föll djupt in i tårarnas land samtidigt som lillebrors yngste gjorde sitt bästa att hålla humöret uppe. Till slut satte han sig dock bredvid oss och sa med allvarlig röst: "Pappa är död."

     

    Mer smärtsamma ord har aldrig trillat över en treårings läppar.

     

    När tårarna slutligen ebbade ut återvände vi ner och jag tog med äldste brorsonen till gravplatsen så att han fick lite utrymme och så att han blev förberedd på vad som skulle komma senare. Det var många tankar som sprang runt i hans huvud och jag försökte besvara dom alla så gott jag kunde innan vi återvände till kyrkan.

     

    Väl tillbaka så började övriga besökare strömma till och det var många kära återseenden som både värmde och smärtade, inte för att att jag inte var glad att se dom utan för att jag ville att det kulle ske under mycket trevligare omständigheter.

     

    Släkt och vänner från när och fjärran dök upp för att säga ett sista farväl, men starkast påverkades jag av en av mina bästa vänner som likt en befäst hamnstad krossade ångestens vågor med sin närvaro. Jag vet inte varför jag var förvånad att Stefan dök upp, för han har alltid funnits där, liksom hans bror Thomas. Kanske var det för att vi inte pratat om begravningen eller så var det helt enkelt effekten hans närvaro hade. Oavsett vilket så är jag så oerhört tacksam för hans närvaro.

     

    Begravningen var precis så smärtsam som jag fruktat och min far fick ledas till sin plats på min vänstra sida. På min högra satt min äldste brorson som kämpade tappert mot sorgen av att sitta en knapp meter från Davids kista. Prästen höll det formella kort och min frus kusiner Karoline och Linn sjöng så vackert så hjärtat brast flera gånger.

     

    http://www.youtube.com/watch?v=9FDN9mKzHsM

     

    Jag försökte ge stöd åt min far och äldste brorsonen som båda kämpade mot sorgen som rev inombords samtidigt som jag bara ville ställa mig upp och skrika ut min ångest och vanmakt. Tårarna föll så sakteliga under ceremonin tills Linn sjöng sin sång från hjärtat. Då brast dammen för mig och äldste brorsonen och tillsammans med min far så lät vi vår sorg flöda. Strax efter höll modet inte längre för yngsta brorsonen och sorgen efter sin döde far fick honom att släppa ut sin smärta till slut.

     

    Efter ceremonin så tog vi plats runt lillebrors kista för en sista vandring tillsammans, en eskort till hans sista vila. Jag och min far stod längst fram och efter en viss förvirring då några som skulle ha burit inte klarade av den sista färden så svällde hjärtat av tacksamhet när min morbror Bosse tog plats tillsammans med Lollo. Sedan började den sista färden...

     

    Min inre smärta fick välkommet besök av fysisk smärta när kistlocket skar in i underarmen på grund av en inte helt genomtänkt uppställning runt kistan där dom långa bärarna hamnade på motsatta sidan. På något sätt så minskade den fysiska smärtan den inre på ett märkligt sätt och det gjorde den tunga färden mot graven lättare. Min far tog fram äldste brorsonen så han fick gå med sin far till hans sista vila.

     

    Nedsänkningen gick betydligt lättare än vad jag trodde och när lillebror väl hamnat på plats var det dags att säga farväl. Det blev många tårar och jag fann mig omringad av släkt och vänner som alla ville dela sin sorg med mig. Släktingar jag inte sett på 15-20 år och som åkt många mil för ett sista farväl blandades med Davids vänner, både nya och gamla och alla ville dom ha en kram och framföra sina sympatier. Värmen från deras närvaro betydde väldigt mycket.

     

    Till slut så tog begravningen slut och det var dags att andas ut lite över en stilla fika, men först stannade jag till framför Davids grav och la in hans sista vila i Gowalla. Ensam till slut så fick jag en chans att säga farväl till min bror och känslorna vällde fram när jag såg mig omkring och mindes alla fina stunder vi delade när vi växte upp. Cirkeln är nu sluten och den lilla varelsen jag höll i mina armar för 28 år sedan får nu vila ett stenkast från det första hem han hade.

     

    Långsamt försöker jag få vardagen att bli verklighet, men det känns fortfarande motsträvigt och i mina försök att gå vidare med livet så snubblar jag ibland och tappar orienteringen. Det är då som jag minns texten som nu spelar i mina lurar och fokuset återkommer långsamt igen. Jag är starkare nu och även om jag känner mörkret klösa inombords ibland så vet jag hur jag ska släppa in ljuset igen.

     

    Jag önskar bara att lillebror ska vara här så jag kan hålla om honom och lära honom vad jag lärt mig....

     

    Skärmavbild 2019-09-11 kl. 22.49.50.png

    Dreaming, hoping, for another try

    I’ve been looking, searching, deeper down inside

    And if I loose my way, I’ll find another road

    ‘Cause I can make a change on my own

     

    I’m moving on and I’m gonna get stronger now

    And nothing will break me down

    I will not give in to doubt

    Those days are gone, I can be who I wanna be

    Start living my life for me

    I believe that finally I’m moving on

     

    Something, somewhere, that I long to find

    I am learning, slowly, one day at a time

    That if I loose and fail, I’ll be fine

     

    I’m moving on and I’m gonna get stronger now

    And nothing will break me down

    I will not give in to doubt

    Those days are gone, I can be who I wanna be

    Start living my life for me

    I believe that finally I’m moving on

     

    (I can move it) To a brighter dawn

    (I can move it) Gotta take the fight

    (I can move it) I can make it right

    I can make it right

     

    I’m moving onnn….

    Nothing will break me down

    I will not give in to doubt

    Those days are gone, I can be who I wanna be

    Start living my life for me

    I believe that finally I’m moving on

     

    I can move it, I can move it

    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Guest
    Add a comment...

    ×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

      Only 75 emoji are allowed.

    ×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

    ×   Your previous content has been restored.   Clear editor

    ×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.


  • Who's Online   0 Members, 0 Anonymous, 10 Guests (See full list)

    There are no registered users currently online

×
×
  • Create New...