Till minne av David Wikman - Eternal Rest

[extract]I min kurs 3D och avancerad bildbehandling har jag som slutuppgift skapat en bild som är en hyllning till min lillebror David Wikman som avled i början på året. [/extract]

 

Min bild är väldigt personlig, både i form av motiv och syfte, därför har den många ”dolda” budskap och symboler. Bildens komposition var lite svårare än jag hade tänkt mig av just den anledningen för jag ville väldigt mycket, kanske lite för mycket.

 

Bakgrunden ska representera både gravens mörker och det mörker som David led av när han dog. Det mörkret ville jag ge kontrast till med två ljus, ett vitt och ett svart för att symbolisera liv och död, yin och yang,mig och David samt slutligen de två sönerna som David lämnade efter sig i form av två klart lysande lågor.

 

Davids foto kapslade jag in i glas för att symbolisera renhet, frid, evighet och slutgiltighet och jag satte ljusen i varsitt glas för att symbolisera min och Davids personligheter där vi är/var väldigt öppna och transparenta som personer, men samtidigt finns en oerhört privat och känslig del i kärnan av de vi är/var. Vår öppenhet gör/gjorde oss också sårbara och bräckliga.

 

De röda rosenbladen symboliserar kärlek och det blod som vi delar samtidigt som det associerar till döden. Jag satte medvetet det vita ljuset mellan Davids foto och det svarta ljuset och placerade de röda rosenbladenså att de skulle speglas i glaset runt det vita glaset, dels för att det skulle symbolisera att blodet (släkten/arvet) lever vidare och dels att min kärlek till David lever vidare så länge jag lever. På sätt och vis symboliserar det också min personliga förlust av min lillebror i form av fotografiet och min farmor i form av det svarta ljuset.

 

Slutligen ville jag att den mörka stämningen skulle lyftas lite och därför försökte jag få in en strimma himmel i framförallt fotografiet,något som jag anspelar på i texten också som är en bön på latin där man ber Gud att frigöra en själ från skärselden så att de kan få frid. Den ljusglimten symboliserar också resan mot en dag när saknaden blir lättare att bära och det blir lättare att minnas med glädje istället för med sorg.