Gråt inte lillebror, vi ses i Nangijala...

I fredags fick jag ett samtal från min far som förändrade mitt liv totalt. Idag kämpar jag mot sorgen och svävar mellan sorg, maktlöshet och total saknad.

Min far hade sett på nyheterna att en död man hade hittats i Leksand och var orolig för att det skulle vara min lillebror David. Efter många timmars oroligt väntande och spekulationer fick jag beskedet sent på fredagsnatten. Min lillebror var död, kanske till och med mördad.

Det är mer än 20 år sedan jag grät senast, då när min Farmor avled efter en lång tids kamp mot cancer. Då precis som nu så faller jag handlöst genom ett virrvarr av smärta, ångest, saknad och sorg. Tårarna vill aldrig ta slut och minnena av min älskade lillebror bombarderar mig utan att jag någonsin vill att dom ska sluta även om dom gör ont nu.

Jag väntar nu, tillsammans med resten av min släkt och familj på att få veta vad som hände min bror och ber tyst att hans död kom snabbt och att han inte led innan han dog. Först i nästa vecka kan vi förvänta oss någon form av besked och tiden passerar så långsamt just nu.

Min bror var ett Lejon, inte bara för att han var född i lejonets tecken utan för att han var stark, stolt och framförallt leddes av ett stort hjärta. En ledare, någon som andra såg upp till och som älskade honom för hans värme och generositet.

David kämpade mot tomheten inombords, samma tomhet som jag kämpat mot hela mitt liv och som kommer av att vi ger allt av oss själva för att hjälpa andra och glädja dom omkring oss. Det gör att vi blir själsligt utmattade och behöver fylla på med positiv energi. Jag fann tidigt min tillflykt i litteraturen och senare filmens och datorernas värld, men David hade dyslexi och var mer social än jag någonsin varit.

David föll därför oftare och ibland hårdare än vad jag gjorde och under perioder av sitt liv mådde han väldigt dåligt. Djupa depressioner och folkskygghet slog till ibland när den inre energin tog slut. Trots detta kämpade han och gav aldrig upp. Den kampen ledde honom tidvis på villovägar, men hans kärlek till sin familj ledde honom alltid tillbaka igen. Familjen kom alltid först och även när mörkret rev inombords så satte han mat på bordet och kläder på barnen.

När min farmor dog så dog en del av mig inombords och min hemby blev aldrig densamma. När jag flyttade hem igen efter Gymnasiet så mådde jag dåligt inombords, fast jag visste det inte själv. När jag träffade min fru något år senare så flyttade jag till Falun och lämnade mitt gamla liv bakom mig. Inte för att det jag tyckte det var dåligt på något sätt eller för att jag inte behövde dom människorna som fyllde mitt liv med mening utan för att fly undan smärtan från alla minnen.

Min bror var 12 när jag flyttade och även om vi höll kontakt efter det så gled vi isär. Våra liv gick åt olika håll och vi kämpade mot olika svårigheter på olika sätt och snart blev tiden mellan samtal och träffar allt längre.Det är nästan 2 år sedan jag såg min bror sist och nästan ett år sedan vi senast pratade på telefon. Vi hade sporadisk kontakt på Facebook, framförallt senaste halvåret, men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte fanns där för min bror. Att jag lämnade honom att möta världen utan mig...

Lillebror kallade David mig, det var vår "grej". Nu får jag aldrig mer höra honom säga det eller tala om hur mycket jag älskar honom. Jag kan bara hoppas att vart han än är nu så har han hittad frid och att han väntar där på mig när min tid kommer. "Gråt inte lillebror, vi ses i Nangijala" skulle han säga om han såg mig nu, men tårarna vill inte sluta falla...

Farväl lillebror, jag saknar dig mer än du någonsin får veta.