Manifestationen i Kärrtorp kunde ha blivit så bra, men föll på eget begrepp när främlingsfientlighetens fula tryne visade upp sig mitt bland barnfamiljerna och alla de tusentals godhjärtade människor som trodde sig manifestera mot just främlingsfientlighet. Många åkte därifrån med en besk smak i munnen och återigen bevisas det att man ska inte manifestera mot, utan för något.
Jag läser de olika upplevelserna efter manifestationen i Kärrtorp och jag är inte förvånad. Det finns lika många främlingsfientliga på vänsterkanten som på högerkanten. Lika många extremister som sprider sin egen fruktan i hatets tecken. Bjuder man in "alla som är emot rasism" som Ammar Khorshed uttrycker det, så kommer det att komma personer som använder begreppet rasism som utlopp för sin frustration och politiska åsikt.
Låt oss vara ärliga. Nynazister och personer med som med våld och aggressivitet ger sig på personer med annan hudfärg med motiveringen att ras skulle vara skäl nog att skada andra människor har allvarliga problem. Jag har hittills aldrig träffat en sådan individ som inte haft en mer eller mindre logisk förklaring till varför denne beter sig på det viset. Det beror nästan uteslutande på andra faktorer än ras. Det beror på okunnighet, traumatiska upplevelser, psykologiska faktorer osv som av olika anledningar fått fokus på ras som utlopp för den rädsla och smärta som personen upplever. Samma sak gäller extremister på vänsterkanten, inom religionen eller vart du än tittar där det finns extrema åsikter åt något håll. Alla har en historia.
Att försöka manifestera mot ett sådant beteende är dödsdömt av den enkla anledningen att dessa personer vet mycket väl att de dem gör är fel och denna kunskap göder även den smärta som de redan har inom sig. Att ta fram stora pekpinnen och tro att det fungerar att skrämma eller läxa upp dessa personer är för mig lite naivt. Manifestationen i Kärrtorp är därför dubbelt tragiskt för den borde inte handlat om att stå mot rasism, utan som en brinnande fackla där vi visade att vi inte tolererar den typen av våld som tidigare utspelade sig där. Som Jens Liljestrand skriver så handlade det om att sända budskapet att "vi inte att vi inte är rädda, att vi är ett samhälle där du får ha en åsikt utan att behöva springa och gömma dig".
För det är just det som är det viktiga, inte att du ska ha rätt budskap, eller ett politiskt korrekt budskap. Är du främlingsfientlig rasist så ska du ha samma rätt att få uttala dina åsikter som om du är en livsomfamnande kärleksguru som älskar allt liv på jorden. Det som dock är viktigt, i alla sammanhang är att rätten att uttrycka sin åsikt även går hand i hand med rätten att kritisera samma åsikter. Det går nämligen bara att få en person att byta åsikt genom att visa att det finns andra åsikter och genom att påvisa att en åsikt kanske inte är så endimensionellt sann som personen först trodde. Detta kan endast göras genom respektfull debatt från båda sidor där båda är villiga att lyssna på varandra. I kärrtorp fanns ingen sådan respekt och ingen debatt, bara stridstrummor mellan två extremistgrupper och 16.000 människor som försökte föra fram en vacker positiv tanke om omtanke och medmänsklighet.
Vi kan inte se på när rasismen frodas utan vi måste stå enade i kampen mot fascismen...så låter det ofta i olika sammanhang, men vad menar man egentligen? Hur ska vi stå enade? Ska vi "gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten" som det så vackert sjöngs i kärlekens och förståelsens tecken i Kärrtorp? Ska vi möta okunskap och psykologiskt trasiga människor med samma hårda retorik och fysiskt våld som de själva utövar? Vad är egentligen planen att stävja det faktum att rasismen frodas över hela Europa som aldrig förr?
Kanske, bara kanske, bör man titta på orsakerna till rasismen och utifrån det sedan hitta sätt att laga dessa trasiga människor? Kanske ska vi anamma tanken att vi bör ge även dessa människor rätt att få synas, att ge luft till den rädsla och smärta de går och bär på så att vi kan hjälpa dem att bli av med den? Kanske, bara kanske, finns det bättre sätt att möta främlingsfientlighet än att manifestera mot den och att stå som en mur som försöker tysta ner de hårda orden som kommer från osäkra och trasiga individer?
Kanske, bara kanske, bör vi försöka möta främlingsfientlighetens fula anlete med en manifestation inte mot rasism, utan för mångfald? Visa vad mångfalden har för positiva inslag? Lyssna på de arga rösterna och ta deras oro på allvar så tynar ilskan bort? Låt inte dumma kampanjer som säger att all olikhet är ok utom din eller idiotiska politiker som beter sig som dagisbarn och helt ignorerar problem som många uppenbarligen tror sig se i samhället spä på dessa individers frustration och ilska för det vinner ingen på. Ta upp diskussionen, se problemen som målas upp och lös situationen. Främlingsfientlighet är som en illaluktande propp i toaletten. Du kan välja att ignorera den tills stanken kväver dig eller så letar du rätt på rätt sorts propplösning och löser upp skiten så den försvinner av sig själv.
Det är lätt att skapa manifestationer och det är lätt att skapa kampanjer av olika slag, men det gäller åt båda hållen. För att få till en verklig förändring måste vi stävja uppkomsten av dessa individer, se problemen som föder främlingsfientlighet och sedan jobba tillsammans för att motverka. Det finns problem med den flykting och invandringspolitik som vi har idag och de drabbar framförallt de invandrare och flyktingar som kommer till vårt land. Att vi som nation blundar för att de personer som vi bjuder in att bli en del av vårt land mår dåligt och att vi inte tar hand om dem för att vi inte vill ge ett främlingsfientligt parti "utrymme" är för mig stentokigt. Man får inte bort skitlukten genom att ignorera den, man öppnar fönstret och vädrar.
Vårt samhälle kommer inte att magiskt förvandlas till Nazityskland för att vi lyfter upp ett obekvämt diskussionsämne. Jag tror snarare att om vi tar upp frågan så finns det plötsligt alternativ till SD som idag är det enda partiet som ens berör frågan om invandrings- och flyktingpolitiken. Det är inte så att SD magiskt försvinner om alla rasister försvinner för SD's väljare består inte bara av nazister och rashatare utan till mångt och mycket av personer som ser problem av olika slag som de relaterar till invandring, ofta på helt fel grunder misstänker jag. Däremot om vi lyfter frågan om invandring och visar att det är något som vi ser allvarligt på och vill lösa så faller SD sönder och lämnar bara kvar kärnan av främlingsfientlighet kvar som den illaluktande klump den är.
I en perfekt värld hade Tomas Di Leva varit invandrar- och jämställdhetsminister och manifestationerna mot rasism hade tittat på PRIDE festivalerna som förebild hur man ändrar på allmänhetens fördomar. Tills dess så manifesterar jag lite för mig själv och ser stolt på min son som leker med barn från många nationer utan fördomar eller rädsla. Jag hoppas att det är en verklighet som kommer att finnas även i framtiden för honom, men då måste vi våga räcka ut en hand till de främlingsfientliga och bjuda in dem till samtal, inte möta våld med våld. Vår rädsla kan inte få göda deras rädsla.
Jag tror att Soran Ismail sa det bäst:
Man kan välja att ta avstånd och tycka att folk är dumma i huvudet, men jag vill ju åt en förbättring: att det ska bli bättre för Sverige och för mig i Sverige. Och det blir det bara om man möts och pratar om de här grejerna. Det är bara då det finns en chans att det blir bättre.
