När blev skolan till en sådan mardröm?

De senaste åren har varit en lång plåga för oss där vi gång på gång kallats till skolan för att någonting har hänt. Vi har gått kurser hos BUP och gjort allt i vår makt att hjälpa skolan då det numera endast är i skolan som det är problem. Trots detta så fungerar det inte och alla inblandade mår dåligt. När blev det så illa att skolan inte kan sköta sitt uppdrag längre?

 

Jag tror att alla som har barn i skolan ser problemen. Barnen som inte kan sköta sig, som är arga och slåss eller som tysta gråter ensamma på toaletterna eller i ett mörkt hörn någonstans. Lärare som ringer in elevernas föräldrar så fort något händer och varje incident ska polisanmälas och hanteras som om någon mördats. Barn som mobbas och barn som inte klarar skolgången hur mycket de än försöker.

 

Min son är en av dem som hela tiden hamnar i problem och det är otroligt jobbigt för honom för det är inte den typen av person han faktiskt är. Efter flera år hos BUP där vi bland annat deltagit i en forskningsansats som kallas Coping Power så har vi ett näst intill harmoniskt tillstånd hemma, men i skolan går det fortfarande åt skogen ibland, trots att vi ger den information som skolan behöver för att det inte ska hända.

 

Vår son genomlider just nu en utredning på BUP för att se om han kan ha någon form av ADHD. Detta är jobbigt för hela familjen, men samtidigt så känner vi att vi behöver gå absolut så långt vi kan för vår sons skull. Av det vi vet om vår son så är han mer känslig för stress och krav och han svarar på andras känslor med motsvarande känsla tillbaka. Han har också klaustrofobiska tendenser så att bli fasthållen ger honom panik.

 

Jag läste en artikel om problemskapande beteende där man tittar på en generell syn på barn med funktionsnedsättningar som till exempel ADHD, autism, Aspergers syndrom, nonverbal learning disorder (NLD), Tourettes syndrom och liknande tillstånd. Benjamin stämmer ganska bra in på vissa delar det, även om det inte är alla delar som stämmer, men tillräckligt många för att det ska vara intressant.

 

Då jag har anmält min sons skola, eller snarare dess rektor som gjort sig skyldig till både det ena och det andra, så har jag fått ta del av de rapporter skolan skrivit. Dessa är nästan identiska där man kan utläsa att en lärare provocerat fram en stressfull situation och när min son sedan blir arg så tar de tag i honom och utlöser en explosion av ilska och panikfylld rädsla. Detta tillstånd blir sedan värre och värre när han bemöts med ilska och stress från sin omgivning. Han blir med andra ord satt i en situation där han är dömd att misslyckas.

 

Detta är tyvärr inget som är unikt för min son utan vi kan se att detta händer hundratals barn vare dag bara i Sverige. Det blir så lätt att man skyller på dåliga lärare i sådana situationer, men detta beror i min mening inte på att lärarna är dåliga utan att även deras förutsättningar bäddar för misslyckanden. Det som jag däremot kan kritisera är det faktum att dagens pedagogik saknar tänk för exempelvis lågaffektivt bemötande, något som är mycket effektivt inte bara på barn med en autistisk läggning, utan alla barn svarar bra på denna typ av bemötande.

 

I såväl svensk lagstiftning (Skollagen kap 3:3) som FN's allmänna förklaring om de mänskliga rättigheter (artikel 26:2) så står det att varje barn har rätt till utbildning som ska anpassas för dennes förutsättningar. Detta åläggande har lagts på Sveriges skolor och det ska regleras av kommunerna. Trots detta så ser vi gång på gång att skolorna inte klarar detta åtagande och även helt fantastiska skolor med helt fantastiska lärare, som den skola min son går i just nu, erkänner öppet att de inte kan hantera situationen.

 

Så någonstans så har Sveriges skolor fastnat i en situation som inte bara orsakar väldigt mycket lidande hos eleverna och deras föräldrar, det orsakar mycket lidande hos de lärare som gör så gott de kan med de verktyg de har. Frågan är vad som måste göras och hur vi kan få en skolmiljö som inte bara får våra barn att gå till skolan med glädje utan också ge en arbetsmiljö som inte får lärare att bränna ut sig själva i ett fruktlöst försök att göra sitt bästa under näst intill omöjliga förhållanden?