Journalistiken är i fara - igen.

I lördags gick drevet på Twitter igen, den här gången var mobben ute efter en kille som på Twitter kläckt ur sig en dum kommentar om den kritiskt hjärtsjuke brittiske fotbollsspelaren Fabrice Muamba. Problemet var bara att det inte var den personen som skrivit inlägget och att ingen brydde sig om att tänka efter ens en sekund innan man avfyrade mobben mot den hemske rasisten.

 

Kjell Häglund skriver bra i sin krönika på journalisten.se och det är inte utan huvudskakningar jag läser om svaren från Cissi Wallin (nej, jag har inte kontrollerat källan själv) eftersom attityden känns igen allt för väl. Problematiken för journalistkåren blir allt tydligare och jag är på allvar orolig för att begreppet journalist snart blir likvärdig med begreppet politiker, dvs vi misstror allt som yrkesgruppen säger för att vi har vant oss vid halvsanningar och lögner.

 

Kjell Häglund är orolig över sociala medier och avsaknaden av dess inkludering i journalistutbildningar får unga journalister att föra fram en helt ny typ av journalistik, men jag tror tyvärr att problemet ligger djupare än så. Idag så är det en ständig jakt på nyheter, en jakt som är så sjuk att personer vars kall det är att i allmänhetens tjänst belysa och informera går till ytterligheter och rent ut sagt bete sig som svin. Vi ser nyhetsmedier som rent ut sagt ljuger, fabricerar eller helt enkelt blundar och upprepar information de inte har en aning om det är sant eller inte och det är för mig inte journalistik, det är skvaller och smaklöst skvaller.

 

Det finns många duktiga, bra journalister därute. Journalister som gräver för att få fram sanningen, inte senaste scoopet. Personer som visar respekt för sina medmänniskor och som hittar nyhetskornen utan att trakassera, förvränga eller ljuga ihop dem. Dessa syns dock inte på samma sätt som personerna som likt psykopater är villiga att bokstavligen gå över lik, trakassera och invadera människors liv, allt under journalistikens beskyddande tes att det ligger i allmänhetens intresse att bete sig på det viset.

 

Det finns också något snedvridet tankesätt att trots att en person är journalist och ikläder sig den rollen på till exempel Twitter så är det ok att vara sig själv och kasta ur sig lite vad som helst och man verkar inte förstå att när man gör det så kommer omvärlden att associera det man skriver med den yrkesroll man stoltserar med offentligt. Att kasta iväg en retweet om en ung man som kläcker ur sig en rasistisk kommentar på en lördagkväll är inte en journalistisk handling i mina ögon, det är en högst personlig sådan för ingen journalist värd namnet skulle så kapitalt strunta i det som är själva kärnan i journalistiken, nämligen källkritiken.

 

Niclas (@deeped) skriver bra idag och han erkänner att han ibland kastar iväg en retweet utan att granska källan och han ber om ursäkt för det då han känner att han med sina 8000 followers har ett ansvar och visst är det så, men Niclas är inte en journalist och därmed inte bunden av journalistens krav på källkritik. Jag förväntar mig inte att Niclas eller någon annan jag följer på Twitter ska ha satt sig ner och källkritiskt granskat en tweet innan man gör en retweet, men när en journalist, iklädd sin journalist roll, skjuter iväg en tweet så förväntar jag mig faktiskt just det.

 

Sociala medier är ett problem för journalistkåren för till skillnad från traditionella medier finns det inget filter mellan journalisten och allmänheten. det finns ingen redaktör som godkänner statusuppdateringen på Facebook eller förskrivet manus för inlägg på Twitter. En retweet är en handling med så lite motstånd att det sker nästan automatiskt och tyvärr fungerar vi så att vi ser en retweet inte bara som en vidarebefordran av information utan också som ett godkännande från den person som gör retweeten. Så när Emanuel Karlsten till exempel kastar iväg en retweet så betyder det för oss rent psykologiskt att han tycker att det är någonting värt att upprepa och därmed har han godkänt validiteten i retween som värd att upprepas.

 

Helgens drev mot den stackars yngling som glömt sitt twitterkonto öppet så att han blev offer för någons grymma skämt i hans namn visar att inte bara är vi snabba att döma utan också att vi har ett slags filter i hjärnan för vad vi ser som rasistiskt så blir vi rent ut sagt korkade. Rasism är någonting fult och förnedrande, men många reagerar så starkt så jag funderar på om dessa personer försöker överkompensera för sina egna rasistiska åsikter man inte vill erkänna ens för sig själv. Helgens drev visar också återigen vilka packdjur vi är och hur starkt behovet att göra som alla andra är och hur starkt behovet att få uppmärksamhet är.

 

I en utopi skulle hela världens journalistkår förstå allvaret i att låta obetänksamma inlägg på sociala medier och den ständiga urholkningen av journalistkårens etiska grund. Tyvärr så är världen ingen utopi så vi kommer att se den nedåtgående spiralen fortsätta med fler retweets av ogranskade uppgifter som kränker och anklagar oskyldiga samtidigt som världens tidningar och nyhetsmedier långsamt dör för ingen längre ser deras uppgifter som trovärdiga.

 

Jag suckar uppgivet och kollar med Fredrik Reinfeldt om gårdagen löpsedel är sann eller inte...