[extract]Jag kritiserar ofta media för sin obarmhärtiga hetsjakt för att hitta något skandalöst att skriva om och jag har ofta efterfrågat vart pressetiken egentligen tagit vägen, men vad är egentligen pressetik och betyder den någonting?[/extract]
[notice]jag har uppdaterat innehållet efter att Staffan Dopping påpekat att jag missuppfattat hans blogginlägg. Jag ber om ursäkt för detta självklart och rätt ska vara rätt.[/notice]
Igår skrev jag om medias hets mot Ola Lindholm och idag läser jag tänkvärda artiklar av Staffan Dopping och Niclas Strandh som båda lyfter fram intressanta tankar. Staffan går mycket pedagogiskt igenom vilket uppdrag media har och hur Ola, genom att tiga gentemot medierna och enbart uttalar sig i kommunikéform, förlorar i trovärdighet. Niclas kikar på det snedvridna förhållandet mellan vad Expressen anser är acceptabelt och vad kanske framförallt bloggosfären anser är ok.
Det fick mig att undra lite vad det är för etiska riktlinjer som Expressen anser att man har följt och hur står dom etiska reglerna i förhållande till vad vi till vardags kallas för hyfs, eller vardags etik. För att kunna få en blick över vad dom etiska reglerna är så sökte jag runt och hittade dom pressetiska reglerna på Journalistförbundet och Allmänhetens Pressombudsmans hemsida.
Det jag reagerade på var att ingenstans i dom pressetiska reglerna så hittar jag ordet "sanning" och ingenstans finns det etiska riktlinjer för hur man som journalist ska uppträda gentemot personer man vill intervjua.
- "Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten. "
- "Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling. "
- "Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer. "
Jag vet inte om det bara är jag som tycker det är konstigt att ord som sanning och sanningsenlig inte förekommer, bara att innehållet ska vara "korrekt" och att "Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten"? Jag läser det som att journalisterna svär sig ganska fria med den beskrivningen och att det är helt ok att skriva hårresande rubriker, bara det kan knytas an till texten sedan på något sätt, en text som ska vara korrekt och granskad så noggrant som omständigheterna kräver?
Men vad ska man publicera då? Dom pressetiska reglerna lämnar stora friheter att tolka dom etiska reglerna lite som man vill:
Lite förvånad är jag ändå över ordvalet "uppenbart allmänintresse", för vem ska det vara uppenbart för? Allmänheten? Journalisten? Ekonomiansvarige? Jag törs påstå att om det blir en mindre folkstorm när väldigt många kritiserar en publicering, som i fallet med Ola Lindholm nu till exempel, är inte det ett brott mot just den här paragrafen? Fanns det verkligen ett "uppenbart allmänintresse" då? Eller skapade Expressen och övriga media det allmänintresset genom sin publicering?
Det finns fler punkter med liknande uppmaningar att undvika att namnge personer om det inte finns ett uppenbart allmänintresse och en ganska fin uppmaning att uppmärksamma att en person är oskyldig till han eller hon blivit dömd. Där kan jag tycka att media ofta dansar på gränsen till vad man kan tolerera, kanske mest för att man är väldigt oaktsamma med rubriker som gärna tar i betydligt mer än vad jag anser är acceptabelt.
Om vi ska gå vidare med etiken så hittar jag inte heller någonstans att dom texter och bilder man publicerar ska vara objektiva och erbjuda en så fullständig bild som möjligt för att på så sätt visa en så rättvis bild av det inträffade. Till exempel så presenterar Expressen en artikel om hur polisen berättat hur u-bensoylekgonin, som är vad man hittat i det urinprov som Ola Lindholm lämnat, endast kan komma från kokain. Det låter man stå som ett slags bevis för att Ola faktiskt tagit kokain och inte ett ord andas om hur ett sådant prov görs eller vilka tveksamheter som finns vid sådana prov.
Utan att försöka påstå att Ola Lindholm är varken skyldig eller oskyldig, för det har jag ingen aning om, så finner iallafall jag att jag sitter med ett lyft ögonbryn när jag läser riktlinjerna för hur ett prov ska tas och sedan hur osäkert resultatet faktiskt är när man till och med får utslag i dricksvattnet i Stockholm! Det faktum att provet lämnades på offentlig plats och jag förmodar att Ola Lindholm inte fick tvätta händerna innan lämnar ganska stora ytor för tvivel hurvida provet faktiskt kan var tillförlitligt eller inte. Risken för kontaminering är ganska stor vill jag påstå...
För mig är den här typen av uppgifter självklara när man ska rapportera nyheter, speciellt i fall där någon anklagats för ett brott och ännu inte fällts i domstol. Jag kanske är naiv, men min åsikt är att media ska rapportera så objektivt som det bara går och inte bete sig som oss bloggare som skriver för att uttrycka våra åsikter.
Slutligen så hittar jag absolut ingenting om att behandla varken sina medarbetare eller någon annan i sin närhet med respekt. Enligt dom pressetiska reglerna så är det helt ok att stå att ringa på dörren halv tre på natten och trycka upp kamera och mick i ansikten på folk i deras hem eller att ringa hundra samtal efter varandra med en minuts mellanrum, eller det står iallafall ingenting om att trakasserier inte är förenligt med pressetikens regler.
Expressen presenterade en åsikt att dom varit "hänsynsfulla" när dom endast skickat fem sms, ett mail och dykt upp oannonserat två gånger. Thomas Mattson vill gärna trycka på att det var under en månads tid och visst, då låter det inte så väldigt farligt kanske? Problemet är ju bara att det är en påhälsning, fem sms och ett dussintal telefonsamtal under 6 timmar som sedan följts upp av ett obehagligt email, flera telefonsamtal och ytterligare ett sms om vi får tro på Ola Lindholms beskrivning. Detta efter att Ola Lindholm släng dörren i ansiktet och på alla önskvärda sätt visat att han inte vill göra något uttalande.
Här skiljer sig Thomas Mattsons ([twitter]thomasmattsson[/twitter]) syn på hänsyn väldigt mycket från min syn. Om du får dörren slängd i ansiktet och du inte får svar på ditt första eller kanske andra sms så förstår dom flesta normala människor att "aha, han kanske inte vill prata med mig" och där lägger man ner sina försök att låta personen bemöta det man kommer att publicera. Istället fortsätter Diamant Salihu ([twitter]diasal[/twitter]) att skicka SMS och att ringa, till långt in på småtimmarna kan tilläggas, och då är det inte ok längre. I min bok är det trakasserier det handlar om när man gör på det viset.
Att man skickar ett mail är för mig helt ok och jag ger Expressen lite cred för att man inte höll samma linje på email som man tydligen gjort på telefon och spammat Ola Lindholm. Sen faller man igen när Mikael Syren dyker upp igen på trappan och vill försöka tvinga till sig en kommentar. Har en person kategoriskt vägra kommunicera med dig i flera dagar, på flera kommunikationsvägar, då dyker du inte upp i hans hem och försöker tvinga till dig en kommentar.
Även om jag förstår medias frustration att inte kunna erbjuda Ola Lindholms vinkel så måste det ändå någonstans finnas i ryggraden att så gör man inte! Ok om du försöker få en kommentar när han kommer till jobbet eller om du hittar honom ute på stan, men inte i hans hem för det är inte ok i min bok. Om något kan få mig att vilja ha samma sjuka lagar som i USA så är det rätten att skjuta folk som trampar in i mitt hem objudna när jag med all önskvärd tydlighet visat att dom inte är välkomna.
Min summering av dom pressetiska reglerna är att dom verkar skrivna i en tid då media var väldigt annorlunda. En tid då respekt och moral fortfarande existerade och därför inte behövdes skrivas ner. Idag så lämnar dom pressetiska reglerna en lite fadd smak och jag börjar förstå varför media ser ut som det gör idag. Det finns helt enkelt inga etiska regler som säger att du ska bete dig, skriva sanningsenligt eller ens att det du skriver ska vara så objektivt som du kan prestera, så varför skulle någon bete sig annorlunda?
Slutligen i den här ganska långa harangen så måste jag ändå knyta an till dom märkliga "uttalanden" som Staffan Dopping (Rättning: Staffan har poängterat att hans åsikt är att trovärdigheten skadas av ifrågasatta personer som tiger gentemot medierna och enbart uttalar sig i kommunikéform och inte syftar på erkännande av brott. ) med flera där man verkar rörande överens att Ola Lindholm på något sätt förlorar i trovärdighet genom att inte erkänna att han begått ett brott, oavsett om han faktiskt har det eller inte. Är inte det ett ganska märkligt samhälle vi lever i när det är bättre att erkänna ett brott som du inte begått än att vidhålla din oskuld?
Är vi så vana med att alla ljuger, politiker, kändisar, media osv, att vi blir förbannade om någon inte erkänner sin skuld utan hävdar att han eller hon är oskyldig? Tar vi för givet att alla är skyldiga eller ljuger idag och är det därför vi börjar se omvänd bevisbörda bli allt vanligare i våra lagstiftningar?
Media har ett ansvar och precis som Ola Lindholm måste föregå som ett gott exempel för dom barn han influerar genom sin roll som kändis så har media ett allt större ansvar att föregå med ett gott exempel. Så nu uppmanar jag media att ta sitt ansvar och att se över sina pressetiska regler och införliva tre viktiga stöttepelare:
- Alltid sträva mot att innehållet ska vara så sanningsenligt som det är möjligt.
- Alltid sträva mot att innehållet ska vara så objektivt som möjligt.
- Alltid visa respekt och hänsyn gentemot kollegor och personer som man vill intervjua.
Så nu ligger bollen hos er kära journalister, och jag vet att dom allra flesta av er redan följer dom här tre punkterna, men hur lång tid kommer det att ta innan dom här tre ganska enkla och grundläggande punkterna införlivas i era pressetiska regler?
Recommended Comments
There are no comments to display.
Please sign in to comment
You will be able to leave a comment after signing in
Sign In Now