Livet är bra märkligt ändå...

[extract]När man får barn så förändras allt, det är ett faktum. När man förlorar ett syskon i förtid så förändras hela världen. Tillsammans så blir livet ganska märkligt...[/extract]

 

Dom senaste nätterna har jag sovit inne hos min son Benjamin för att min fru ska få sova lite. Benjamin brukar nämligen komma in till oss på nätterna och dom senaste veckorna har han gnisslat tänder så det skär i hjärtat. Han har dessutom varit lite snuvig och hostig dom senaste dagarna så det är inte helt lätt att få någon sömn med honom bredvid sig i sängen.

 

Att min fru ska få lite sömn är dock inte den enda anledningen till att jag sover på en madrass bredvid Benjamins säng. Allt sedan min lillebror hittades död har Benjamin varit orolig och väldigt pappasjuk. Normalt så är det min fru som får äran att natta Benjamin, men dom senaste veckorna så är det bara jag som får honom att lägga sig utan att det eskalerar till fullt krig. Jag misstänker att han fått min kära frus empatiska hjärta som känner av min sorg och oro och mitt behov att skydda och trösta så han vill finnas där för mig.

 

Det märkliga är att nu när jag sover inne hos Benjamin har han slutat gnissla tänder och han sover hela nätterna utan att vakna. Ibland så kommer en liten hand trevande i mörkret och killar mig lite på ryggen eller håret för att försäkra sig om att jag finns där och då kan jag inte låta bli att le trots att han väcker mig. Hur lite sömn jag än får så är det värt det när jag ligger i mörkret och hör hur han sover tryggt och jag vet att för resten av mitt liv kommer det att vara min livsuppgift att hålla honom trygg och älskad.

 

Känslan av ansvar både värmer och skrämmer. Jag har levt mitt liv utan att riktigt värdesatt min egen existens, eller snarare har jag värdesatt andras väl över min egen. Jag har gjort illa mig mycket i mina dagar, mestadels för att jag är klantigare än Långben, men ibland även av andra anledningar och jag har inga problem att se mitt eget blod flyta eller utstå min egen smärta, men jag kan inte se på när någon annan lider.

 

Det har betytt att när någon blivit misshandlad så har jag klivit rakt in för att beskydda, när någon farit illa så har jag funnits där för att lyssna och stötta. Det ligger helt enkelt i min natur att ställa mig först i en konflikt om någon behöver det, oavsett om det gäller fysiskt våld, psykisk misshandel eller problem på en arbetsplats. Jag kan ta smärtan som kommer och kan jag förhindra att någon annan behöver utstå det så är det alltid värt det, även om det kostar mitt liv eller mitt arbete.

 

Idag så är den delen av mitt hjärta kluvet och min instinkt att skydda andra känns inte längre lika självklart för nu finns det en liten varelse som jag har en skyldighet att leva för. Inte nog med att jag måste finnas där för honom när han växer upp, jag måste också lära honom allt jag lärt mig, visa honom vägarna som ligger framför honom och finnas där för honom när han går vilse. Min lillebrors död har visat hur viktig min fortsatta existens är för Benjamin och det skrämmer mig lite.

 

Mitt hjärta fylls av en önskan att berätta för min son vem jag är och vem jag har varit, hur jag levt och vilka dom människorna som lett mig hit har varit. Jag vill förklara mörkret som troligen kommer att följa honom genom livet och hur man hanterar det. Jag vill lära honom respekt för sina medmänniskor och visa hur man lever med respekt och artighet på samma sätt som min farmor och mina föräldrar visat mig. Jag vill förklara farorna med droger och alkohol och hur jag lärt mig att ha minst lika roligt utan.

 

Jag vill finnas där för honom till tidens ände när helst han behöver mig. Jag vill att han ska kunna sträcka ut sin hand i mörkret och veta att jag finns där. Jag vill att han ska känna sig trygg och älskad oavsett vilken väg han väljer i framtiden. Framförallt vill jag att han ska få lära känna mig när han växer upp och min lillebrors allt för tidiga död har väckt en rädsla att kanske jag också kan dö i förtid.

 

Nu vet jag att den rädsla jag känner är normal när man förlorar en närstående, speciellt när det sker i förtid, men det ger ingen tröst idag. Idag så river den i hjärtat och jag låter den göra det ohindrat så att rädslan kan få övergå till en form av ödmjukhet och försiktighet. Jag må vara dödlig och kan lämna jordelivet vilken sekund som helst, men om döden kommer knackande på min dörr i förtid så är det säkrast att han förbereder sig på en sjuhelvetes kamp, för jag går inte frivilligt.

 

Utanför mitt fönster faller snöflingorna tungt i ett mörkt och blåsigt vinterlandskap, men inombords så har molnen spruckit upp och solen skiner ett varmt ljus som får is och snö att smälta. Någonstans under den smältande snön ligger ett frö och väntar på att få känna solens varma strålar och när det händer så sker ett mirakel återigen och livet börjar om. Jag är inte riktigt där än, men imorgon är en ny dag och jag känner att våren är på väg...