Igår gav jag en medmänniska 20 kronor

Igår när jag var på väg hem från ConversionJam så kom en dam vandrandes i tunnelbanetåget från Fridhemsplan och frågade om jag ville ge ett mynt till en hemlös och min första instinkt var att säga nej...

 

Damen som visserligen såg lite sliten ut hade vandrat igenom vagnarna och möttes enbart av huvudskakningar och när hon kom fram till mig så slank det nästan ett nej ur munnen på mig också, men det var någonting i damens ögon som hejdade mig. Här stod en dam och bad om en gåva, något som måste kännas både nedvärderade och jobbigt, och oavsett om damen verkligen var hemlös eller drevs av drogproblem eller något annat så var hon en medmänniska som på fullt allvar bad om hjälp.

 

När jag såg in i damens ögon såg jag skam och förtvivlan, men också ett svagt hopp som lyste långt därinne, ett hopp om att någon vänlig själ skulle visa bara ett uns medmänsklighet och se bortom hennes yttre och våra fördomar. I plånboken skramlade kanske 10-12 kronor och med ett vänligt leende och några uppmuntrande ord tog jag fram den. Jag såg lyckan i damens ögon och istället för att famla efter mynten tog jag upp en tjugokronorssedel och räckte över den med ett vänligt leende följt av några artiga och respektfulla ord.

 

Den lycka och glädje över att få en liten tjugokronorssedel och ett par sekunders respekt och omtanke sken som en sol i tunnelbanevagnen och det tack jag fick var det varmaste och mest genuina jag hört på mycket länge. Med lättare steg fortsatte hon framåt i tunnelbanan och jag såg hur huvudskakning på huvudskakning följde hennes väg, men ändå höll hon huvudet högt och ett litet leende kunde skymtas i mungipan och i ögonen lyste det svaga hoppet bara en liten gnutta starkare.

 

Med endast 20 kronor så lyckades jag för några ögonblick få en medmänniska att må bättre och jag ska erkänna att det korta mötet med en helt okänd människa fick mig att må bättre också. Min tanke går till den damen idag och alla andra som vandrar genom svåra tider och kämpar inte bara mot mörkret inom sig själva, men också mot dom fördomar som människorna runt omkring dem bär på.

 

I vinter kommer några av dessa medmänniskor att mista livet av olika anledningar och om jag får önska bara en sak denna jul så är det att dessa förlorade själar ska få känna omtanke och respekt, om så bara för ett par sekunder på sin väg genom en tunnelbanevagn.

 

Igår gav jag en medmänniska 20 kronor och den gåvan jag fick tillbaka går inte att mäta i pengar...