I mörkret faller tårarna

Efter dagens urladdning så smyger sig en känsla av avslut på mig och i mörkret faller tårarna tyst. Inte av smärta, inte av ilska utan av saknad.

 

Idag har mina frågor fått svar och med det så har min hjärna fått ro från spekulationerna och försöken att hitta svaren på egen hand. Jag har på sätt och vis fått ett avslut på den smärta som jag levt med en vecka nu. I dess ställe infinner sig nu saknaden och minnena från min barndom bubblar upp i min hjärna.

 

Minnen som när jag höll David för första gången och vi sov första natten i vårt nybyggda hus i Djura. Våra resor till badplatsen där vi spenderade hela dagarna och mamma och pappa fick hämta oss på kvällen för att vi aldrig kom hem. Timmar spenderade framför ladugården med luftgevär så vi fyllde måltavlan med blykulor. Hundratals timmar spenderade med att bygga kojor på höskullen.

 

Hur jag lärde honom att träna med mina vikter och timmar spenderade med skratt och fokuserade blickar när jag visade honom vad jag lärt mig inom olika kampsporter. Alla gånger jag tröstade honom när han ramlade eller gjorde illa sig och alla gånger han skrattade så han kiknade när jag lyckades snubbla eller slå huvudet i en stege.

 

Mest av allt minns jag våra helger på hagavägen när jag gick på gymnasiet när David stannade över helgen och vi tillbringade all tid framför tvn tillsammans. Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett David lyckligare än dom få stunderna när vi lämnade den hårda bistra verkligheten utanför mitt fönster för en värld av mysterier och fantastiska historier. Inga ord behövdes sägas utan en blick och ett leende mellan oss sa allt vi behövde. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan till den tiden av hela mitt hjärta...

 

För ungefär 25 år sedan skrev jag en dikt som beskrev hur jag kände mig då när jag kämpade mot mörkret inombords. Jag gick segrande ur den kampen, men dikten plågar mitt minne nu när jag tänker på att min bror kanske kämpade mot samma smärta som jag då gjorde, en kamp han förlorade...

 

I tend to sleep a lot when i am angry[/i]

I tend to sleep a lot when i am sad

I tend to sleep a lot when i am lonely

I tend to sleep a lot when i am mad

I tend to sleep a lot when i am lost

I tend to sleep a lot when i feel bad

Sometimes i just want to dream of other places

Sleeping is my way to escape what bothers me

And i have slept a lot lately

I feel lonely and freightend now

I think i`ll take a nap

Maybe when i wake up things will be ok

I have slept a lot lately

I just hope that i can wake up again...[/size]

 

Jag sitter här ensam i mörkret och tårarna faller, men utanför mitt fönster lyser stjärnorna upp mörkret. Varje stjärna representerar en familjemedlem, en vän eller någon som skänker en tröstande tanke trots att vi aldrig träffats. Tack vare deras omtanke och stöd så blir mörkret som ibland kan omsluta mig aldrig lika kvävande och jag önskar bara att jag kunde lyst starkare för min lillebror...

 

Jag försöker hitta tröst i det faktum att för David är kampen över och att min lejonbroder nu är fri från fångenskapet på zoo och får springa fritt på savannen, men den trösten vill inte infinna sig. Tvivlen, frågorna och ångesten sliter inom mig och även om jag vet att det är en del av sorgeprocessen som kommer att minska med tiden så ekar en annan dikt i mitt hjärta. Jag önskar att jag hade tagit vara på tiden David var vid liv och förklarat hur väl jag förstod hans smärta...

 

Kaos and despair[/i]

Reigns in my mind.

Lost in the world,

Like a kite without a string.

I have left the solid ground

And strolled into a swamp

Afraid to move forward

And unable to go back.

I stand alone in the dark

And just hope

That the swamp

Will carry my weight.[/size]

 

Jag saknar min lillebror så mycket inatt att inte ens dom mest strålade stjärnor på natthimlen kan förhindra tårarna som faller ner för min kind...