Dagen mitt hjärta brast…

Det är endast ett fåtal saker som väcker minnen i mig så starka som att höra Bette Midler sjunga sången The Rose och till och med efter alla dessa år så är smärtan fortfarande stark även om saknaden klingat av med tiden.

 

Jag satt hemma i min lägenhet i Borlänge,  nedsjunken framför tvn med lite godis och slötittade på filmen The Rose med Bette Midler när telefonen ringde. Jag mins inte själva samtalet med min far, bara hur allt svartnade när han berättade det jag fruktat så länge...min älskade Farmor hade lämnat oss efter en svår tid i cancer. Jag minns inte heller att jag la på eller vad jag sa till min far, jag minns bara att hela min värld stannade och jag var som förlamad.

 

Sedan sjöng Bette Midler och med sista refrängen brast mitt hjärta...

 

Under året som följde kämpade jag mot mörkret inombords och hängav mig åt allt som fick mig att sluta tänka på smärtan inombords. Jag spenderade mer tid på gymmet och karate träningen än i klassrummet där min inre smärta byttes ut mot dess fysiska motsvarighet. Min aptit försvann och jag kollapsade med en brusten blindtarm. Inte ens det stoppade mig och bara ett par veckor senare åkte jag till Finland för ett helg med hård träning och gradering med karateklubben.

 

Jag började löpträna och slog och sparkade på allt i ett försök att låta den fysiska smärtan fylla det hål jag kände inombords, men utan resultat. Smärtan blev bara värre och en dag satta jag mig ner och såg filmen The Rose igen. Mitt hjärta brast återigen och jag föll djupt ner i smärtan, rädd att aldrig någonsin hitta ut från det mörka hål jag famlade blint i. Jag fann tröst i mina vänners sällskap och när det blev för svårt att hålla tårarna inne dök jag djupt ner i böckernas värld som alltid varit min trygghet och senare in i fimens värld.

 

Men det var inte tillräckligt...

 

Men så en dag så hände något. Ett leende skymtades bakom luggen hos en blyg och vacker varelse och en röst som av en ängel fick mitt mörker att lyfta som genom ett mirakel. Smärtan klingade av och långsamt ersattes mörkrets ångest av ett ljus så varmt och vackert att jag än idag ler bara vid tanken. Hennes namn var Jenny och idag är hon min hustru och följeslagare genom livet, mitt ljus och min trygghet. Hon är min Ros som med solens varma strålar kämpat sig upp från under vinterns tunga täcke av snö för att läka mitt brustna hjärta och lära mig att älska igen.

 

För mig är Bette Midlers låt mer än bara en vacker melodi och fagra ord, det är en representation av den svåraste tiden i mitt liv och hur jag räddades av min Jenny...