Det är tungt nu och giganten som föll…

Nästan ett år har gått sedan jag började på Brightstep och även om jag har världens bästa jobb så börjar det slita på mig, eller det är egentligen boendesituationen som är jobbig. Tyvärr så är det inte bara jag som känner att boendet är lite påfrestande…

Att få jobb på Brightstep kändes oerhört bra och jag har verkligen njutit av att jobba på Sveriges, om inte världens bästa arbetsplats. Varje dag har känts fantastiskt rolig och jag har verkligen känt att varje dag har varit ett nytt äventyr, något som get mig förnyad inspiration och lärt mig oändligt mycket.

Det enda som kastat en liten skugga över mitt liv är det faktum att jag bor 25+ mil från kontoret och att det betyder att jag måste spendera en hel del tid ifrån mina nära och kära. I det korta loppet så har det visserligen varit lite bökigt med tåg och vara inneboende, även om jag haft den stora turen att kunna bo hos mina svågrar, men det har gått. I det långa loppet, och där börjar vi hamna nu, börjar det kännas nu. ordentligt.

Kanske har det faktum att jag jobbade igenom mina tre veckors semester som jag verkligen behövde för att ladda om, kanske beror det lite på att jag haft otur och varit sjuk en del och kanske är jag lite sliten efter alla projekt senaste året med tusen nya saker att lära sig. Kanske påverkar de små sakerna lite, men mest av allt så är det hjärtat som slits varje gång jag säger hej då till en 6 åring som verkligen inte vill att pappa ska vara borta en hel vecka igen eller tanken på att inte finnas där för min underbara fru och dela deras dagar.

Visst, vi pratar på Skype och visst jag har ett eget rum hos mina svågrar, men det är inte hemma och det tär på mig inombords. Kanske till och med mer än vad jag vill erkänna…

Så nu hoppas jag innerligt att vi ska hitta en lägenhet omkring Stockholm så att hela familjen får landa från det limbo som det känns som vi befinner oss i där vi har ena foten i Falun och ena i Stockholm, men samtidigt finns vi ingenstans. Vi har tittat på en lägenhet som jag gillade i Märsta av alla ställen och nu hoppas jag att lyckan ska le mot oss trots att vi har plats 5 i kön.

Med mörkret som faller allt tidigare utanför fönstret och begynnelsen till ett litet mörker inombords så känner jag mig trött, men ändå hoppfull. För eller senare händer det, det vet jag ju, men hur länge orkar min fru lägga alla dessa timmar på att söka lägenheter och hur länge orkar jag vara borta från familjen innan det börjar överskugga den oförfalskade glädjen jag upplever varje dag på mitt jobb? Jag hoppas att jag aldrig behöver få reda på den frågan…

Mitt i all denna oro och känsla av att inte vara rotad så vet jag att det finns de som har det mycket, mycket värre och idag skrev en underbar människa öppenhjärtligt om sina problem på ett sådant sätt att mina ögon tårades. Att läsa om Jimmy Öström och hans kamp mellan hopp och förtvivlan innan allt raserades i konkurs och skilsmässa skär i mitt hjärta.

Att Jimmy ändå, trots alla motgångar och den smärta som måsta gnaga i det enormt givmilda hjärtat ändå väljer att berätta om sin tragedi och göra det på ett sånt sätt så att andra kan lära sig av hans misstag gör mig mållös av beundran.

Nu hoppas jag att jag och min familj får landa någonstans så vi kan påbörja vårt nya kapitel i livet tillsammans ordentligt, men mest av allt en dag som denna hoppas jag att lyckan ska hitta en gigant någonstans i Spanien som idag kämpar i motvind…Det förtjänar han.

Kommentera

Hoppa till verktygsfältet