Att släppa på kraven och lyfta blicken

Att släppa på kraven och lyfta blicken

Stress. Positivt och negativt spelar ingen roll. Stress fokuserar blicken och tidens betydelse suddas ut. Allt blir fokuserat på att lösa det som utlöser stressen. Det utanför blir suddigt och otydligt och så har det varit en tid nu. Så det är dags att lyfta blicken och släppa på kraven lite.

Att de senaste månaderna varit stressiga är en underdrift. Roliga, men stressiga. Att skifta från att vara Rollout Manager till Projektledare mitt i ett ganska stökigt projekt som dessutom behövde planeras om från scratch kräver många bollar i luften kan man säga.

Att förhandla kontrakt, organisera flera olika systemägare samtidigt som tiden aldrig riktigt räcker till oavsett om jag gör 50, 60 eller 70 timmars veckor har lärt mig mycket. Tiden ska inte räcka till för det är inte jag som ska lösa alla problem, jag ska bara leda. Det är en tuff insikt för någon som alltid är den som tar ansvar för att lösa allt personligen.

Nu har jag haft en helg för mig själv då familjen tagit en helgtripp till Falun. Som alltid när jag får tid att gå in i mig själv så kan jag dyka ner i känslorna som inte riktigt fått utrymme på ett tag då jag haft full fokus på annat. Hela spektrumet bubblar upp och det är underbart att låta känslorna och tankarna fara runt, helt utan krav eller stress som stör.

Det blir som en rensning inombords och fokuset smala synfält vidgas till ett bredare och jag ser världen runt omkring mig igen. Små micro-moments av sorg, glädje, melankoli och kärlek flyger förbi. Lite som små påminnelser om att jag inte ska glömma bort dem när jag fokuserar för hårt. Inga djupdykningar ner i mörkret, ingen tomhet i själen, bara små påminnelser om saker som jag missat att bearbeta på sista tiden.

Ett möte som skedde i veckan där jag återigen fick möjligheten att diskutera praktiska arbetsprocesser på Enterprise nivå har väckt skrivlusten igen och min bok har fått en hel del ny text inskriven under helgen. Det är som att mitt hjärta fått ny glöd och det har väckt mitt slumrande hjärta till liv igen efter att det varit så hårt fokuserat på att lösa problem.

Det känns som att jag har varit så fokuserad på att hålla elden vid liv i den luftballong jag färdas genom livet i att jag glömt att se vart livets vindar för mig eller hur högt jag hamnat. Nu har jag fått möjligheten att släppa på fokuset och kan se mig omkring och även om jag är mitt över ett kallt och ogästvänligt hav så lyser solens varma strålar upp en behaglig sommarvind.

Jag vet inte vart vinden bär mig, men nu kan jag se ut över kanten på min korg och se de fantastiska under som jag passerar på min färd. Det är inte längre elden som är mitt fokus, det är vad som händer runt omkring mig.

Det är en ganska fantastisk resa trots allt som jag får vara med om, så det är dags att njuta av den och lyfta blicken så jag inte missar något.