Ännu en släkting har tagit sina sista andetag

Ännu en släkting har tagit sina sista andetag

Ännu en släkting tog sina sista andetag för lite över en vecka sedan och även om det är min fru som känner saknaden mest så kommer stinget av saknad och livet ter sig lite mindre glatt och ljust just nu. 

Det är märkligt hur mycket en person som man knappt träffar kan lysa upp ens liv, bara genom att finnas. En tanke, ett minne eller ett foto påminner om den glädje, den osjälviska och givmilda själen som alltid hade ett leende och ett vänligt ord att skänka.

Det är märkligt hur dystert och mörkt livet kan te sig när personer i vår närhet går bort, även om de inte finns i ens liv varje dag utan bara några gånger per år. Det är som om den ljusa sommarhimmeln täcks av moln, och ibland av ett stilla regn som smattrar mot själens fönster.

De senaste åren har jag förlorat flera släktingar och det finns stunder då jag känner av tidens tand och funderar på framtiden, orolig för vad som finns bortom horisonten. En stilla fundering över vad jag tillför till världen och vad jag lämnar efter mig till min son och hans medmänniskor flyger genom mitt inre.

Så minns jag de stilla orden från en skådespelare som även han rycktes bort nyligen. Ord som alltid talat till mig djupt inne i min själ och som skänker tröst. När den djupa natthimlens tindrande stjärnor lyses upp av stjärnfall så tänker jag på dem som inte längre finns hos oss och önskar att jag alltid får minnas de goda stunderna tills min tid är kommen.

Tills dess ska jag oroa mig mindre och se till att mitt liv blir spektakulärt…