Midgårdsskolan i Täby och en skräckhöst med en senil rektor

Midgårdsskolan i Täby och en skräckhöst med en senil rektor

Förra året tog vi beslutet att flytta till Täby Kyrkby för att få en bättre skolgång för vår son. Till en början var vi i himmelriket och allt verkade fungera perfekt på Midgårdsskolan, men det förbyttes snart i en höst av förtvivlan och ilska. Allt tack vare en senil rektor som gick långt utanför sina befogenheter.

Att byta skola är aldrig lätt, speciellt när det kommer hastigt som det gjorde förra sommaren. Trots detta så fick vi en bra start på Midgårdsskolan med en engagerad och positiv lärarkår som verkligen visade framfötterna när det gällde att få vår son att trivas. Höstterminen trillade på i ett positivt och trivsamt töcken tills vi en dag blev kallade till den nya tillfällige rektorn för att en incident hade skett.

Exakt vad som hade skett brydde sig inte rektorn om utan allt fokus låg på att vår son hade blivit arg och slagit ett annat barn. Detta var så klart så allvarligt att en polisanmälan skulle göras och socialtjänsten skulle kallas in. Inte för att att det behövdes, utan för att skolan inte skulle framstå som oansvarig förklarade rektorn inför våra oförstående blickar. Det var här allt började gå åt pipsvängen.

Polisanmälan las så klart ner omedelbart och hos socialtjänsten fick vi ha ett möte och därefter meddelade även de att de inte såg någon anledning till att ta saken vidare. Vår son blev förstås förkrossad över att bli polisanmäld och hamna hos socialtjänsten och vi började se en negativ trend i skolan där lärarna förföljde vår son och betedde sig som att han var ett monster. Detta gav upphov till starka känslor av otrygghet och osäkerhet och kort därefter hände ytterligare en incident.

Beskrivningen av händelsen beskriver hur en lärare följt efter vår son, vilket fått honom att bli arg då han känt sig trängd. När han blir arg så tar läraren tag i honom och håller fast honom, vilket är precis vad vi sagt att man inte ska göra. Vår son får panik och börjar slåss för att komma loss. Då börjar lärarna skrika och fösa in alla andra barnen i skolan och de låser sedan ut vår son som av förståeliga skäl blir ännu mer emotionell av allt skrikande och att bli lämnad ute själv.

Efter detta så kallas min fru in och rektorn tycker att vi ”ska ta en paus”, vilket min fru tolkar som att vi låter vår son vara hemma ett par dagar så vi kan reda ut vad som har hänt. Efter ett par dagar frågar vi om vår son ska komma nästa vecka och får till svar att han är avstängd från skolan på obestämd tid. Veckan efter kommer ett beslut hemskickat daterat 7 dagar efter incidenten.

Samma dag får vi se att skolans vaktmästare kliver ut ur vår trappuppgång och vi hittar en skriftlig varning i vår brevlåda. Uppmaningen är att om vår son inte skärper sig så får han byta skola. Tonen är mycket hotfull och jag börjar undra vad i hela friden rektorn håller på med. Några dagar senare får vi ett beslut på att vår son ska ha nedsatt studiegång och inte får gå i skolan längre än till klockan 12 på dagarna. När jag ifrågasätter detta så meddelar rektorn att detta ska gälla året ut, dvs 2 månader, för de inte har personal för att hantera situationen.

Det är här jag tröttnar på den senila rektorn som är pensionerad och uppenbarligen helt utan verklighetsförankring så jag anmäler Midgårdsskolan till förvaltningsrätten och Skolväsendets överklagandenämnd då rektorn vägrar ändra sitt beslut om nedsatt studiegång. Det tar några dagar så har rektorn bytt ton och vår son får åter gå i skolan igen, förmodligen efter att ha fått smisk av kommunens representant gällande sina övertramp i hans iver att tolka lagtexter lite som han själv vill.

Det ska nämnas att vår son har under hela tiden på Midgårdsskolan haft en ”assistent” som ska hjälpa till med att avstyra bråk och liknande. Vi gick även på utredning för ADHD, vilket skolan bett om. Inte en enda gång har vi som föräldrar blivit tillfrågade eller fått vara delaktig i processen att välja assistent utan istället har ett antal personer helt utan kompetens blivit utvalda. De har av någon anledning dessutom blivit utvalda för att hjälpa vår son i skolarbetet, vilket är lite märkligt när han ligger föra sina klasskamrater och flera gånger blivit tilltänkt att flytta upp en klass på grund av detta.

Inte heller har vi varit delaktiga i några utredningar eller handlingsplaner och enligt den dokumentation som de delgivit förvaltningsrätten har det heller aldrig funnits något liknande heller. Däremot har de skickat i incidentrapporter som mycket målande beskriver deras egna upplevelser, i vissa fall på två olika sätt som de glömt att ändra innan de skickat i pappren, helt utan inslag av vad andra involverade personer beskrivit. I den första incidenten så ”glömde” man tex att beskriva att vår son blev sparkad av flera andra barn och ett av barnen uttryckte sig att det inte var konstigt att vår som kände sig trängd när nästan hela skolan var på honom.

Så trots en ”assistent” och trots att incidenterna inte varit allvarliga annat än att skolan personal skrämt upp alla med sitt beteende och trots att vi tydligt förmedlat det behov som vår son har (ge utrymme att lugna ner sig, använd lågaffekt bemötande och under inga omständigheter ta tag i honom) så kan vi tydligt se att Midgårdsskolan misslyckas om och om igen med sitt uppdrag. Detta har de själva medgett och resultatet blev att vår son blev djupt deprimerad och vår familj fick offra hundratals timmar för att ha vår son hemma. Allt för att Midgårdsskolan inte kan fullfölja det uppdrag de har enligt lag.

Eter julen så skedde en tredje och sista incident där den assistent som då var utsedd återigen gjorde allt fel, inte för att vår son gjorde något utan för att han lät arg då en annan klasskamrat skrek åt honom och han svarade tillbaka. Återigen hålls vår son i så hårt att han får blödande rivmärken på armarna, men denna gång lyckas han kontrollera sin panik så han slår inte vilt omkring sig utan försöker ta sig därifrån. Då han tar sig från platsen för att lugna ner sig, som han blivit lärd, förföljs han och trängs upp i ett rum av tre vuxna där han verbalt ger uttryck för sin rädsla i form av hot.

Den nye rektorn meddelar då att vår son bör byta skola. Inte nödvändigtvis för det som då skett eller det som skett tidigare, utan för att Midgårdsskolan inte har det som krävs för att hantera sitt uppdrag när det gäller barn med tex ADHD. Rektorn anser även att situation i skolan blivit så dålig så att vår son skulle må bättre att börja om på ny skola. Rektorn har även tagit kontakt med en annan skola och berett plats för vår son och även jag och min fru ser att det förmodligen är ett betydligt bättre alternativ än att stanna på Midgårdsskolan.

Under 6 veckor får vi sitta i limbo och pussla med arbetstider innan vi kan börja i den nya skolan och den nya rektorn gör så gott hon kan för att vår son ska få lite skoltid på Kyrkskolan istället, något som uppskattas mycket av både mig och min fru, men framförallt av vår son. Efter denna mycket plågsamma tid där en senil rektor och en okunnig lärarkår helt förstör för en elev och dennes familj så har vi nu en helt annan situation där lugnet så sakta infinner sig igen efter en inskolningsperiod.

Det ska nämnas att jag lägger allt ansvar på den senile rektorn som enligt de dokument som vi fått från förvaltningsrätten bland annat visar att han inte skött sitt uppdrag och att personalen under hans ledning aldrig fått information eller handledning gällande vår son eller andra barn med ADHD liknande behov. Vår sons lärare är förmodligen en av de bästa lärare jag någonsin sett och hennes engagemang och kompetens förtjänas att hyllas. Även övriga lärarkåren består av bra och vänliga människor, men de saknar förståelse och kompetens att jobba med lågaffektivt bemötande då detta inte verkar läras ut i någon större utsträckning.

Vår situation är inte på något sätt unikt och jag vet flera barn som liksom vår son fått sluta på Midgårdsskolan för att det saknas kompetens och personal. Jag vet även att kommunen är medveten om detta problem och att de blundar för att skolorna i Täby helt saknar den kompetensen vilket gör att många barn, och deras föräldrar, far väldigt illa. Istället vill man skära ner på de få skolor som faktisk har kompetens och sätta alla barn i de skolor som idag inte ens har resurser eller kompetens att göra anpassningar för de elever de redan har i klassrummen.

Tittar man runt om i Sverige så är det som skett oss inte ens ovanligt utan snarare normen där alla barn som inte sitter tyst och snällt ska avhysas från skolans område istället för att hjälpas. Jag läser nästan dagligen om de hjärtskärande berättelserna om föräldrar som slåss mot skolväsendet och den ångest och maktlöshet de känner då man som förälder inte har några som helst medel att sätta mot skolans beslut om avstängning till exempel.

Ensamstående föräldrar vandrar genom en tillvaro som består av total maktlöshet och förtvivlan med en förlamande känsla av ensamhet som orsakar depression och psykisk ohälsa. Dessa hjältar som kämpar i ett till synes ogenomträngligt mörket ser många ner på och klassar dem som dåliga föräldrar för att de inte orkar hålla humöret uppe alla gånger eller för att de inte kan arbeta heltid.

Vår familj har haft turen att få hjälp och trots stora påfrestningar ekonomiskt och mentalt så har vi klarat oss igenom även denna prövning. Jag vet att andra inte har den turen, att ytterligare hundratals människor kämpar just nu och att ännu fler kommer att gå igenom liknande helvete i framtiden om ingenting görs åt skolans brister omedelbart.

Till er som fortfarande kämpar vill jag bara säga detta: Du är inte ensam och ge inte upp.