Reflekterar över liv och död

Reflekterar över liv och död

Känner att jag långsamt börjar ta mig ur sorgens förlamade grepp och börjar fundera över hur märkligt livet kan vara och hur döden kan slå till när man minst anar det.

När jag var yngre så var jag vild, jag tog risker och betalade ibland dyrt för det. Jag testade mina egna gränser fysiskt såväl som mentalt och jag gjorde det oftast på egen hand av olika anledningar. I jämförelse var min lillebror David betydligt lugnare när vi var små, men trots detta så är det nu han som lämnar jordelivet i förtid och jag finns kvar.

Jag har har varit med i bilolyckor, kommit en hårsmån från att drunkna fler gånger än jag vill erkänna, ramlat från höga höjder och stått framför såväl pistol som kniv. Jag har blivit klämd under motorcyklar och tunga verktyg, fastnat under isen och blivit kvävd till medvetslöshet. Jag har fått 380 volt genom kroppen, blivit påkörd av moped, cykel och bil. Jag har stått öga med öga med personer som misshandlat och dödat folk utan att blinka eller vika undan.

Jag har blivit skuren, krupit genom glas, ramlat ner från höga träd, jag har huggit klyvyxa i benet, sågat mig i huvudet och knät med motorsåg, nästan spetsat mig själv på en spetsig gren och misshandlat varenda muskel och ben i kroppen. Jag har opererats akut för brusten blindtarm, pinkat och spytt blod. Jag har fyllt handfatet med näsblod fler gånger än jag kan minnas och tuppat av i duschen av blodförlust och utmattning efter ett fall ner bland stenar där jag slog söder ögonbrynet och ena armbågen. Jag har skrapat upp knän och armbågar och stukat fingrar och fötter så ofta att det nästan känns onaturligt att inte ha något stukat längre.

Jag har krupit runt och kämpat för att få luft efter ett missriktat slag på strupen och efter ett par olyckliga fall där ryggen borde ha brutits eller svanskotan fått sig en törn. Jag har legat tyst i gräset och bett till högre makter att mitt hjärta inte skulle brista och jag åter skulle få känna syre i mina lungor efter en vansinnig språngtur där jag nästan sprängde mig själv. Jag har haft 45 graders feber och nästan frusit till döds, något som mina frostskador på sidan påminner mig om än idag. Mina axlar är fulla med brosk, mina nedre ryggkotor är hopväxta och mina händer är krokiga och ärrade efter skador och allt för hård träning och dumma slag mot betong och trä.

Trots detta så har jag aldrig brutit ett ben i kroppen och jag har aldrig tidigare reflekterat över hur mycket min kropp har utsatts för genom åren eller hur lätt det kunde vara jag som lämnat jordelivet i förtid istället för min bror. Några millimeters skillnad eller några extra hundradelar och jag skulle aldrig levt för att se min son födas eller träffat min hustru.

Hela mitt liv har jag vandrat ensam även om mina vänner alltid funnits där och hade oturen infunnit sig hade jag i dom flesta fallen dött ensam. Många av mina olyckor har jag aldrig delat med någon för jag har aldrig reflekterat över hur allvarliga dom har varit och jag har aldrig sett någon anledning att berätta om när jag gjort något korkat.

Min bror var tvärtom, han vandrade försiktigare och var alltid omgiven av vänner, ändå är det han som lämnade jordelivet ensam och långt för sin tid. På något sätt så känns det fel att jag klarade mig och han inte gjorde det och jag kan inte låta bli att tänka på varför, trots att jag vet att det är en löjlig tanke.

Det är nu många år sedan jag kände ett behov av att testa mina gränser för jag vet vad min kropp klarar och hur min mentala hälsa beter sig. Jag är lugnare och mitt liv har fokus och mening samtidigt som jag har förmånen att kunna jobba och studera precis det som min själ brinner för. Jag har en fru jag älskar villkorslöst och en son som får mig att slita mitt hår i frustration med samma enkelhet som han får mig att skratta och le. Jag är lycklig helt enkelt.

Kanske om min bror varit vildare och testat sina gränser när han var liten så hade han inte känt samma behov att göra det när han blev äldre. Kanske hade drogerna inte varit lika lockande då och kanske hade han gått genom livet med lite lättare steg. Kanske hade det inte spelat någon roll alls, eller så kanske han hade lämnat oss ännu tidigare.

Jag vill ändå tro att trots en del mörka stunder så var min bror lycklig den tid han vandrade med oss. Jag vet att han älskade sina barn minst lika mycket som jag älskar min son och att han hade många vänner som älskade honom. När jag om förhoppningsvis många lyckliga år gör honom sällskap på andra sidan ska jag fråga honom, men tills dess fortsätter jag att leva för oss båda och tackar vilken skyddande ängel som vakat över mig under min vilda ungdom för att jag fortfarande har den möjligheten…